ÅKES BLOGGTEXTER: 2015

2015-10-19

Det behövs fler fyrar i en mörk värld

Söndagen den 18 oktober besökte jag den Makedoniska ortodoxa kyrkan i Malmö. De firade 2-årsdagen av invigningen av deras nya kyrka, 12-årsdagen av första spadtaget och 10-årsjubileet av metropolit Pimens, biskop för det Makedoniska ortodoxa stiftet i Europa, biskopsvigning. Han residerar i Malmö så kyrkan där är också hans katedral.

Ortodoxernas liturgi är lång och deras fest efteråt minst lika lång. Lika mycket dryck som mat - och mycket mat var det. Hade från början tänkt att det tal jag förväntades hålla skulle vara kort och jag skulle säga "kul att vara här och Ni metropolit Pimen gör ett bra jobb".

Men efter att sett morgonnyheterna och rapporten om ännu ett brandattentat mot ett blivande flyktingboende var jag tvungen att ge utlopp åt min vrede och frustration.

Jag valde att tala över liknelsen om kyrkan som elden eller ljuset på berget, fyren, och biskopen som fyrvaktaren. Fyren som utplånar mörkret med sitt ljus eftersom mörkret är frånvaro av ljus på samma sätt som ondskan är frånvaro av det goda. Att fyren måste vara öppen för alla för dit söker sig människor för att få sitt samvete upplyst och söka det goda. Biskopens, fyrvaktarens, viktigaste uppgift är att lyfta blicken och se alla andra fyrar att lysa tillsammans med. Hos andra samfund, i andra religioner och tillsammans med människor av god vilja. Att också se att fyrarnas ljus kan lysa olika. Ja, ibland till och med i regnbågens alla färger.

2015-09-12

Malmöbo för en stund

Fredagen den 11 september besökte jag Malmö. En person jag mötte sa att i Malmö talar vi inte om att vara ”kommuninvånare” för det involverar olika beslut, papper och stämpel i passet. Vi säger att vi är Malmöbor och en Malmöbo kan bo här en kortare eller längre tid.

På kvällen kom jag till centralen i Malmö och såg alla nya Malmöbor som kom med tåget från Danmark, men med en mycket längre och farligare resa bakom sig. Det jag också såg var personal från Migrationsverket, Malmö stad och polisen som alla försökte hjälpa de nya Malmöborna tillrätta. Jag såg också Röda korsets sjukvårdsbuss som tog hand om skador och brist på medicin. Präster, pastorer och imamer som fick lyssna till berättelser om liv som gått förlorade på resan och frågor varför livet är så här. Volontärer från frivilligorganisationer som hjälpte till med hur man köper nya tågbiljetter, hur man hittar till en lokal för att kunna övernatta. Jag såg frivilliga som delade ut kläder och mat som skänkts av alla en envar. Sedan såg jag också barn med sina handtextade skyltar där det stod ”Welcome to Sweden” och som gick fram och tog i hand och bockade eller neg som bara ett barn kan göra. Många hade leksaker med sig som de gav till sina nya Malmöbor som var i deras egen ålder.

Vad jag inte såg var protester mot att dessa nya Malmöbor anlände och välkomnades. Jag hade väntat mig det för också i Skåne finns det politiska partier som säger sig vara demokratiska men vill förvägra vår demokrati sitt inneboende väsen, nämligen humanitet. Hur det går ihop har jag försökt, men aldrig lyckats, förstå.

Jag brukar ibland kalla mig för världsmedborgare för att slippa definiera mig utifrån kungar och drottningars byteshandel med människor genom historien eller blodiga krigs gränsdragningar mellan det som idag kallas nationer. När jag lämnade Malmö centralstation kände jag mig som en Malmöbo, i alla fall för en stund. 

2015-08-25

Invigning av Segerstedtinstitutet

Fredagen den 14 augusti deltog jag vid invigningen av Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet. Ett nationellt kunskapscentrum om att motverka rasism och våldsbejakande ideologier. Förmiddagens program ägde rum i Kungälv där institutet skall ligga. Institutet har sprungit ur det toleransprojekt som startade där för 20 år sedan efter nazisternas brutala mord på den 14-årige John Hron.

Där talade bland annat Margot Wallström, Mona Sahlin och John Hrons föräldrar. De flesta talen berörde mordet för 20 år sedan och arbetet sedan dess. Jag har nog aldrig varit med någon gång där vi proffsdeltagare gjort av med så mycket pappersnäsdukar. I en film om toleransprojektet intervjuades en kille som varit deltagare i det och han sa: När någon började lyssna på mig så börjande jag själv höra vad jag sa.

Eftermiddagens officiella invigning ägde rum i universitetets aula och förrättades av statsministern. Det var rektor, prorektor och professorer som talade. Musik spelades och vi kände alla vikten av detta uppdrag från regeringen till Göteborgs universitet.

Det var en dag full av högtidligeter, 14 tal och anföranden, tårar, leenden, många journalister och ännu fler poliser i uniform och kostym. Den sten som skaver i skon efter dagen är det som en av alla politiker sa om att vi ska sträva efter ett anständigt samhälle. På vårt kansli på SST brukar vi tala om att vi ska eftersträva det goda samhället. Varför nöja sig med mindre?